MEMOARER 1
20 MAJ 1971 ELLER I BEGYNNELSEN
Ett regelbundet pulserande. Dunk, dunk, dunk.Det tar tid innan jag förstår att det rytmiska dunkandet är en del av mig. Jag är i centrum men ändå inte. Jag är centrum och samtidigt en del av något oändligt mycket större. Mörkret är tottalt och jag svävar omkring i ett utrymme lagom stort för att jag ska kunna röra mig, nåja, en aning iallafall.
Varmt och skönt är det. Och slangen som går till min mage kommer välbehags känslor som gör mig lagom sömnig och god. Jag faller åter i sömn och hamnar i det omedvetna drömmspelet. Bilder spelas upp för mina stängda ögon, mest bilder som jag inte kan tyda. Men vissa bildspel återkommer oftare än andra.
Förts är som allting kretsar kring ett starkt ljus och varmt klot i en hastighet lika snabbt som ljuset självt men ändå i slowmotion så att ögonen skulle ha en chans att följa skådespelet av stjärnor, planeter, nebulosor och andra himlafenomen. Sen hör jag röster, mörka och dova, blandas med ljusa klang fullare röster, som sedan övergår i ett bildspel där man ser blommbeklädd äng. På ängen två varelse vandrande upprätt och mellan sig i sina händer har de en kopia av sig själva, men mycket mindre och i den lilla varelsen känner jag en samhörighet som känns lika självklar som gemensamheten med bilderna av universums planeter. Det skymmer sakta och bilderna tonas ut i sömnen.
Tid går,jag upptäcker att jag kan knyta och öppna mina händer,de verkar viktiga när jag utforskar min omgivning.Jag sover ofta,blir starkare.Inästa ögonblick är jag tillbaka i min varma mörka kokong och provar att trycka,liksom töja påväggen.Finns det något på andra sidan tro???
Innan drömmarna kom var allt lugnt,svart och tyst.Bara det dova dunkandet och känslan att vara i sy mbios med något lugnt som varsamt gungar mig till sömns.Men nu blir det alltmer sällan jag befinner mig i sömn,däremot blir jag större och större allt eftersom tiden flyter.Och jag hör ljud som inte kommer från mig själv.Röster.Ljuden jag hör blir med tiden allt mer bekanta ,en del av tillvaron. Ibland känns det som om rösterna därute vill mej något. Jag borde kanske försöka ta mig ut härifrån,men hur?
Sparkarna är inte kraftfulla nog.Jag ger allt och sparkar på väggen.Den ger lite vika.Hårdaare,frenetiskt.
>>Aj,aj<<
>>Det är dags,kom igen,tryck på nu<
Nu förstår jag att jag pressas ur min kokong.Jag förstår att något väldigt sker,maen jag förstår inte vad!Och varför? Jag pressas nedåt den trånga gången mot ljuset. Ska det krossa mig?? Plötsligt blir allt ljust och när ögonen stabiliserats lite befinner jag mig hängande upp och ner av en grönklädd man som dunkar mig i ryggen meddan slem rinner ur min mun. >> Aj, vad gör människan. Stoppa tillbaka mig. Jag vill in i värmen igen. Vad skall han göra med saxen där? Ska han klippa av den rogivande slangen? Det ska vi bli två om, bäst att skrika allt vad jag kan<< tänker jag och ger hals så det vibrerar i hela mig. >> Frisk liten krabat det här<< säger den grönklädde och klipper av navelsträngen med ett brett leende. Jag kastade ett ont öga och han registreras för evigt i mitt undermedvetna minne. Jag fruktar för vad som ska ske härnäst men efter den grymma behandlingen sveper de mig i varma filtar och jag tänker att grymheterna ska vara över. Ack vad jag bedrar mig. De droppar vätska i mina ögon som svider tio gånger värre än fostervatten. Så lägger han mig vid en varelses bröst som hjälper mig till mjuka varma kullar ur vilka jag, efter endel besvär, kan suga i mig varm, rogivande vätska. På något sätt känner jag på doften att det är här jag skall vara. Det är här jag hör hemma. Vätskan jag girgt suger i mig smakar gott, gör mig trygg och innan jag åter somnar tänker jag:>>Det kanske inte är så tokigt trots allt.<< utifrån. det svårt.
