MEMOARER 2
Vaknar brutalt ur mina drömmar av att två väktare fullkomligen sliter upp mig ur toalettbåset och lyfter mig till ett rum strax intill. Ett rum utan insyn. Skräck. Rädsla inför vad som komm skall. Från ytterlighet till ytterlighet.
Klockan är 06:30. Några tidigare timmar var det frossa som väckte mig där jag slaggat på morsans soffa. gick in på muggen och tog en liten men naggande god morgonfix som gjorde mig frisk. För ett par timmar blott. Sen började kampen mot klockan. Tick tack. tick tack. Varenda minut räknas.
Bommade 50 kronor,sålde tre skivor och en bok till Peppe. Klockan hade hunnit blivit 12 innan jag hade 250 kronor till en halvkabbe ,men det var så pass dåliga varor att jag blev knappt mer än frisk. Då var det dags att jaga nya cash igen. Den eviga jakten på pengar till varor sliter mer än själva varorna. Men men.
Stal en fin kökskniv och lite kaffegrejjer som jag sålde till en barrista på Hötorget. Fick tag i en kabbe med betydligt bättre varor vilket jag snart skulle erfara. Gick från plattan till centralstationen och in på muggen. Jag hade sked, en sliten insulinspruta, vatten och minst men viktigast, en kabbe med bra smack. Snabbt,metodiskt med lätt darrande händer fyllde jag skeden med lite väl mycket av det vitgråa pulvret och fyllde på med vatten och rörde om i grytan. Fick upp en svagt gul lösning som jag slog i mig. Tio sekunder senare kände jag etersmaken i munnen, värmen spred sig i kroppen och jag kunde förlika mig med tillvaron. Sedan sjönk jag djupare in mot medvetslöshet fylld av drömmar och hallisar. Lugn och ro. Det blev svart och jag sjönk in i den varma kokongen.
När väktarna ruskat liv i mig och jag kom tillbaka till verkligheten var jag rädd och hade pissat på mig. Och väktarna var svin av Gestapomått. Efter att de särat på mina ben och gått igenomblev jag beordrad att ställa mig med ansiktet mot den diarègula väggen. Min första tanke kom från en scen tagen ur filmen American History X där huvudrollsinnehavaren Edward Norton krossaar käken på ett offer mot en trottoarkant. Men till min lättnad var de väntade dunkarna mot pannan inte så hårda som jag fruktade. Inte så hårt att det det blir synliga skador men tillräckligt för att innanmätet av min skalle skakades om i sina lager. Jag hörde glåporden och “-synd att vi inte hittade honom död”. Sen stal de mina pengar jag hade innan de skickade ut mig med uppmaningen “_visa dig aldrig här igen”. Tur att jag hade gömt det som var kvar av kabben så att jag hade en kvälls- och en liten morgonfix kvar.
